jump to navigation

Sommarens tolv månader (1988) december 14, 2009

Posted by Kim in Filmer.
trackback

Miljöpåverkan var ett mycket omdiskuterat ämne 1988. Miljöpartiet kom för första gången in i riksdagen, bland annat som en följd av algblomning i Östersjön, säldöd, avstängda badstränder och Tjernobyl-olyckan som hade inträffat två år tidigare. Och 1987 undertecknades dessutom montrealprotokollet, vilket syftade till att minska utsläppet av freoner för att ozonskiktet skulle kunna börja återhämta sig.

Diskussionen kring människans påverkan på naturen är en central del av Sommarens tolv månader (1988), en tv-filmproduktion från SVT Malmö, regisserad och skriven av Richard Hobert.

I en intervju som författaren till den här uppsatsen gjorde med Richard Hobert lyfte regissören fram den tidens miljöfrågor som viktiga faktorer bakom tillkomsten av Sommarens tolv månader.[1] Han har även i en annan, med filmen samtida intervju, uppmärksammat Sommarens tolv månaders nutidsrelevans:

Jag skrev Sommarens tolv månader som ett framtidsdrama, men under inspelnings gång kände vi alla, starkt, hur verkligheten kröp allt närmare filmens berättelse. Och när den nu visas, utspelar den sig inte längre i en nära framtid, utan i ett nästan nu.[2]

Filmen handlar om sex byggnadsarbetare som får en stor summa pengar för att utföra ett mycket gåtfullt arbete i ett försöksområde i ödemarken. De får inte lov att ställa några frågor, och ganska snart blir de varse om att den höga sekrettesen som omgärdar byggprojektet är allt annat än grundlös.

I Sommarens tolv månader finns det åtskilliga beståndsdelar som på olika sätt konnoterar science fiction. Handlingen kretsar kring en avskild plats med unika egenskaper, bland annat är det högsommar på platsen trots att det i övriga Sverige är mitt i kallaste vintern. Detta speciella område påminner starkt om den zon som figurerar i Andrei Tarkovskijs existentiella sf-film Stalker (1979). Även filmens övergripande tematik – miljöpåverkan och statlig övervakning och hemlighetsmakeri – är vanliga temata inom sf-film.  Att filmen saknar closure, och därmed lämnar många frågor och intrigtrådar öppna för tolkning och reflektion efter att den har slutat, är också något som är ganska typiskt för mer filosofisk, allvarligare science fiction.

I Sommarens tolv månader finns även en tematik av mer klassiskt svenskt socialrealistiskt snitt. Huvudpersonen Roger (Hans Mosesson) och hans bästa vän Lars (Göran Stangertz) brottas filmen igenom med skuldkänslor kring otillräcklighet, otrohet, och det faktum att de ständigt överger fru och barn hemma medan de är ute på äventyr. För Lars blir separationen från familjen till slut för mycket, och han försvinner spårlöst en kväll efter att han och Roger grälat om deras respektive framtidsplaner.

Filmen blev 1989 utvald till bästa långfilm både på Banffs Internationella TV-festival i Kanada och Salernos Internationella Filmfestival i Italien.[3] Dessutom var den nominerad som finalist i New Yorks Internationella Film & TV-festival i New York, och utvald och visad i New York World Television Festival.[4]

Dagspressens mottagande varierade, många tyckte att filmen var bra men kunde ha kortats något. En av de som tyckte att filmen var i längsta laget var Svenska dagbladets Lars Ring. I en övrigt positiv recension av filmen under rubriken ”Ett skrämmande budskap”, hävdade Ring att Hobert i sitt arbete förmodligen blivit inspirerad av Andrei Tarkovskij och Roy Bradbury (författare bakom kända sf-verk som Fahrenheit 451 och The Martian Chronicles).[5] Han kallade filmen för en ”framtidsskildring”, gjorde en jämförelse med Tarkovskijs Stalker och lyfte fram vad han ansåg var det underliggande budskapet: ”Hoberts film varnar för att rubba den ekologiska balansen, men är också en metafor för individens förhållande till storebror staten.” Berit Bergendahl hade också invändningar mot filmens längd och skrev i Göteborgsposten att: ”Jag tippar att många valde bort denna svarta framtidssaga bland annat för längdens skull.”[6] Hon ansåg att början var alltför mycket ”konstruktion och teater”, men att filmen sedan lyfte: ”Starkast var slutvinjetten med mammorna i vårsolen, en idyll bara på ytan. Där återgick teaterfrågan till verkligheten och påminde utan ord om Tjernobyl och våren i Gävletrakten den gången.” Lasse Persson i Expressen var mest negativ av alla: ”Må glömskan […] snabbt dölja den odrägligt långsamma berättartekniken i ”Sommarens tolv månader”. [… ] Synd på en bra idé och fint skådespeleri.”[7] I Sydsvenskan klagade Kaj Nohrberg på ett rörigt budskap men lovordade skådespelarinsatserna. Han sammanfattade filmen som följande: ”Ofullkomligt, men inte ointressant var det.”[8]

Väsentligt mer positiv var Jörgen Blom, som i Aftonbladet skrev en längre recension av filmen. Han var visserligen också skeptisk till budskapet vilket han beskrev som ”mycket otydligt, inget att ta på allvar, mer påklistrat än genomtänkt.”[9] Han fortsatte dock sedan: ”Men Hoberts kapacitet som författare och regissör av en både underhållande och lite kuslig film i science fiction-genren ska man ta på fullaste allvar.” Blom berömde Peter Fischers foto, skådespelarinsatserna, dialogen och konkluderade: ”En svensk TV-film som överglänser mycket av det bästa som görs internationellt i underhållningsbranschen. Visst kan man bli lycklig för mindre?”

Längst i sina hyllningar gick Sven E Olsson, som i en filmrecension i Arbetet kallade Sommarens tolv månader för årets bästa film och därtill yrkade på att den skulle ges en biografchans.

”Sommarens tolv månader” sätter vuxna och rundkantat fullgångna människor i frågeställningar som vi alla – efter Tjernobyl och sommarens havskatastrofer – har att ta ställning till. ”Sommarens tolv månader” har visserligen manusdrag av Tarkovskijs ”Stalker”, men det pekar också på hur högt Richard Hobert satt sina ambitioner.[10]

Hobert har själv hävdat att han innan filmens tillkomst aldrig sett Stalker, men han hade däremot bekant med samme regissörs Solaris (1972).[11] Och han hade förkovrat sig i mycket science fiction-litteratur genom åren, så han uteslöt inte att han hade läst Roadside Picnic (1972), en sf-kortroman av Arkady and Boris Strugatsky, vilken Stalker är delvis baserad på.

Det är intressant inte minst eftersom Sommarens tolv månader inte bara till innehållet påminner om Stalker. För även det långsamma, stämningsfulla och bildinriktade berättandet – som många kritiker störde sig på – är snarlikt det Tarkovskij använder sig av i sina filmer.

***

Kolla min gamla bloggpost om filmen för skärmdumpar och lite fler personliga reflektioner.


[1] Min intervju

[2] Citatet läses upp av hallåan som presenterar Sommarens tolv månader i det exemplar jag har sett från Svensk Mediadatabas. Originalkälla okänd.

[3] http://www.sfi.se Sommarens tolv månader

[4] Forskningsmaterial för Sommarens tolv månader, i författarens ägo

[5] Svd 251188 Lars Ring

[6] GP 251188 Berit Bergendahl

[7] Expressen 251188 Lasse Persson

[8] Sydsvenskan 251188 Kaj Nohrberg

[9] Aftonbladet 251188 Jörgen Blom

[10] Arbetet 881130 Sven E Olsson

[11] Min intervju

Annonser

Kommentarer»

No comments yet — be the first.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: