jump to navigation

Just det mars 26, 2010

Posted by Kim in Uncategorized.
add a comment

Förresten, glöm inte att gå med i FB-gruppen ”Vi som vill se Sommarens tolv månader igen” (inte min grupp, ska sägas).

Tillsammans kan vi göra skillnad!

Annonser

Ny uppsats mars 24, 2010

Posted by Kim in Uncategorized.
4 comments

Hej. Jag vet inte om någon fortfarande läser här, men tänkte bara säga det att till våren skriver jag d-uppsats om science fiction-spelet Mass Effect, och om det – och en del annat spelrelaterat – bloggar jag om på Loop duplicate my heart. Det är dock en betydligt mer personlig blogg än den här, så räkna med att behöva stå ut med långa utläggningar om vad jag åt i morse… ehm, nej. Knappast. Men lite mer svammel och dåliga skämt får man tyvärr stå ut med.

Noterar i övrigt att besökare ständigt kommer till den här bloggen och min gamla blogg genom att söka efter information kring ett eventuellt dvd-släpp av Sommarens tolv månader. Jag har mailat Hobert och frågat vad som händer. Får se om han svarar. I så fall dyker nog svaret upp här så småningom.

Och så var det den där intervjun också ja. Jag har faktiskt börjat transkribera den, men den är väldigt lång och jag mår fysiskt illa varje gång jag tvingas höra min egen röst. Men ska försöka få den klart någon dag, hoppas jag. Det blev ett mycket intressant samtal, och det känns synd att inte delge resten av världen det, även om det nu bara är 4 personer som utgör den världen.

Lista över svenska science fiction-filmer och tv-serier januari 26, 2010

Posted by Kim in Uncategorized.
add a comment

Om någon känner sig manad att skriva en lista typ den här på Wikipedia fast om just science fiction istället för skräck kan jag rekommendera Spektakulärt-Peters genomgång av alla svenska sf-filmer någonsin som en bra utgångspunkt.

När jag kollar runt på Wikipedia hittar jag dessutom Blinka lilla stjärna, en svensk sf-parodi gjord 1998 om universums ondskefulla härskare som ämnar sno åt sig alla människor samtliga kunskaper, eftersom, tja,  han är typ ondskefull och maktgalen och så.

Uppsatsen är klar januari 22, 2010

Posted by Kim in Uncategorized.
7 comments

För ett tag sedan blev min kandidatuppsats opponerad, där jag fick lite välförtjänt kritik för att uppsatsen är väl lång (48 sidor med källförteckning och allt) och att vissa delar kanske inte är lika genomarbetade som andra.

Ändå är jag ganska nöjd. Jag ser det lite som att jag har plogat upp ett stort jäkla spår i den hittills outforskade åker som är svensk science fiction-film.  Grovjobbet är gjort, och nu är det upp till andra att förhålla sig till mitt grundmaterial och komma med mer fokuserade undersökningar.

Uppsatsen har nu genomgått ett par bearbetningar och är nu förhoppningsvis så korrekt den kan bli. Lägger upp den här i sin helhet utifall det nu skulle kunna intressera någon.

Rymdinvasion i Sverige (PDF)

Framledes tänkte jag använda det här bloggutrymmet till att lägga ut min intervju med Richard Hobert om Sommarens tolv månader och Ålder okänd (så fort jag har transkriberat allt), och kanske även lite andra funderingar som dyker upp kring det här ämnet. Men någon jätteaktivitet blir det ju inte.

Slutfas december 31, 2009

Posted by Kim in Uncategorized.
add a comment

Arbetet med uppsatsen går nu in i den nästsista slutfasen, som går ut på att omvärdera allt man har skrivit hittils och fundera på vad man behöver panikomskriva tills inlämningen om en dryg vecka. Det ska nog gå bra, även om jag fortfarande sliter mitt hår lite kring hur jag ska få plats med allting.

Går för övrigt igenom gamla kommentarer för att se om jag har missat någonting och ser då att jag missade att Ahrvid i en kommentar här på bloggen faktiskt redan tipsat om Den femte generationen, så jag får ta tillbaka det där jag sa häromdagen om att det var en ny upptäckt. Förmodligen hade jag skrivit ner det någonstans och bara glömt bort det sen.

***

Mycket av min slutdiskussion handlar om att det socialrealistiska paradigmet som har funnits (och till viss del fortfarande finns) inom svensk film har präglat mottagandet av science fiction. Igår när jag satt och skrev om Kenne Fants dystopiska framtidsvison Monismanien 1995 hittade jag ett rejält övertydligt exempel på detta. Direkt saxat ur min uppsats:

Bert G Olin i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning ansåg att spekulationen var filmens stora svaghet:

[J]ag förstår inte varför Fant, i likhet med Bergman men utan dennes konstnärliga intensitet och disciplin (som i Skammen), måste förflytta sig till något slags ingenmansland, och dessutom hårdra allt 20 år framåt i tiden. Varningar för åsiktsförtryck går utmärkt att utfärda utifrån vår egen tid, vårt eget land, här och nu. Men då gäller det förstås att ta hänsyn till verkligheten.

Metropia (2009) december 29, 2009

Posted by Kim in Filmer.
add a comment

I samma ögonblick som jag skriver det här sitter jag i en lägenhet i ett mörkt, vintrigt Berlin och lyssnar på dubstep, samtidigt som folk här utanför har tjyvstartat nyårsfirandet genom att börja tända på raketer och smälla rörbomber som dånar mellan de öststatsliknande husen. Jag kan tänka mig få situationer bättre lämpade för att skriva om dystopisk science fiction.

Har äntligen skrivit klart analysen av Metropia. Versionen som följer här nedan blir nog lite längre än den som figurerar i uppsatsen sen.

Det här blir nog sista längre analysen innan jag skriver slutdiskussionen. Så till vida jag inte bestämmer mig för att strunta i att få med Ålder okänd och Svenska slut och istället skriver om Miraklet i Valby och/eller Monismanien 1995. Jag får se helt enkelt.

***

Metropia (2009) är en animerad långfilm som utspelar sig i ett framtida Europa där oljan i stort sett tagit slut och hela världsdelens tunnelbanenät har sammanfogats till ett enda. Genom filmen följer vi Roger (Vincet Gallo), som inte gillar att åka tunnelbana, så han cyklar till jobbet istället, trots att det är förbjudet. En dag följer han efter den mystiska och vackra Nina (Juliette Lewis), varefter han får allt större inblick i maktelitens konspirationer, där schampot Dangst spelar en extra obehaglig roll.

Metropia är en film vars handling anknyter till en mängd omdebatterade, samtida samhällsfrågor, som övervakning, fästning Europa, maktkoncentration, korporativism, etc. Fredrik Edin, som står för filmens manus tillsammans med regissören Tarik Saleh och Stig Larsson, har skrivit åtskilligt på sin blogg om att filmen handlar om övervakning och vilka paralleller den drar till sin samtid. Han skriver bland annat: ”Schampot Dangst[…] i Metropia är inte science fiction. Det är bara kamerorna, det digitala biljettsystemet och all kroppskontrollpropaganda som smält samman i ett enda härligt trögflytande kontrollinstrument med förföriskt blått, radioaktivt skimmer.”[1] Edin berättar även att det bland annat var dokusåpan Big Brother och shoppingsajten Amazons kartläggning av sina kunder som var grundinspiration till Metropia.[2] Han framhåller dessutom det paradoxala i att många å ena sidan protesterar mot att bli övervakade av staten, å andra sidan avslöjar varenda liten personlig detalj på sociala nätverkstjänster som Facebook och Twitter. [3] Tarik Saleh för ett liknande resonemang:

Jag tror att det är svårt att upprätthålla idén om att staten och regeringen ska hålla sig borta från våra liv så länge vi själva är intresserade av att titta in hos våra medmänniskor. Det är som i EU-valet i juni. Jag blir irriterad på vår generations sätt att å ena sidan gå och rösta på Piratpartiet och göra integritet på internet till den allra viktigaste frågan, större än att vi skrotar arbetsrätten eller att vi nu bygger en mur runt Europa. För att sedan, å andra sidan, vika ut allt om sig själva på bloggar, Facebook och Twittersidor. Jag tycker att det är hyckleri och det är delvis också det här som filmen handlar om. Hur vi alla deltar i smygtittandet.[4]

Saleh menar att Metropia är ”en spegling av samtiden och en varning om hur d­­­et kan gå om vi låter övervakningssamhället och företagen få fritt spelrum – bortom allt vad moral, lagar och regler heter.”[5] Han har beskrivit filmen som en dystopi men då påpekat: ”[J]ag tycker ändå inte att det är så mycket värre i filmen än hur det redan nu ser ut i världen och i samhället. Vi lever, på sätt och vis, redan i en dystopi.”[6]

Förutom detta finns det även mer konkreta kopplingar till Stockholms tunnelbanesystem. Jonas Holmberg skrev i en artikel i Expressen där han menade att det fanns samband mellan filmen och SL:s ökade övervakningsresurser.[7] Något som Edin bekräftar i ett blogginlägg: ”Metropia började som en fantasi. Hur skulle det se ut om hela världen styrdes av Storstockholms lokaltrafik med dåvarande trygghetschefen Kjell Hultman som envåldshärskare?” [8]

Metropia är ett för svenskt filmindustri väldigt ambitiöst projekt, som krävde sex år att slutföra och 34 miljoner kronor i budget (samma som Kenny Begins).[9] För produktionen står Atmo, ett litet produktionsbolag med bland andra Tarik Saleh som delägare. Utöver detta finns det en stor mängd samproducenter knutna till filmen, och den har fått finansiellt stöd från ett antal aktörer och fonder, däribland SFI.[10] Saleh har kommenterat det finansiellt riskabla med projektet: ”[J]ag känner mig helt lugn. På sikt kommer det att ordna sig eftersom den har en otroligt lång livslängd. Du ägnar inte sex år åt en film för att du vill ha en miljon biobesökare. Du gör det för att du vill beröra […].”[11]

Filmen föranleddes av en förhållandevis gedigen hajp, inte minst för dess speciella animationsteknik.  Stilen har beskrivits som ”en mix av Terry Gilliams dystopiska bildfantasteri i filmen ”Brazil”, en Roy Andersson-värld och Yuri Norstein, ryssen som gjort den klassiska ”Igelkott i dimma”. Ett estetiskt språk som signalerar dystopi och både anknyter till surrealismens collagetradition och datorspelsvärlden.”[12]

Metropias mottagande växlade mellan en rad treor och någon enstaka tvåa och fyra i betyg. Mårten Blomkvist recenserade filmen för Dagens Nyheter räkning. Han gav den en tvåa och menade att animationen inte höll måttet och att ”upphovsmännen tycks vara för närsynta för att se ens sin egen tid.”[13] Han hävdade dessutom att teamet bakom Metropia ”bestämt sig för att inte låtsas om att filmer som ”Blade runner” (1982), ”RoboCop” (1987) och ”Matrix” (1999) gjort den klaustrofobiska framtiden lika välbekant som Midsomer Norton.” Blomkvist gick även till attack mot vad han uppfattade som en ofärdig historia: ”Ett stort företag nästlar sig med hjälp av ett mjällschampo in i människors hjärnor; rolig idé, men meningen med hjärnmanipulationen framgår inte. ”Metropia” är ännu en dystopi som inte får mycket mer sagt än att det kan bli allmänt ruggigt i framtiden.”

Mest positiv av recensenterna var Bernt Eklund i Expressen som förärade filmen med fyra getingar och skrev:

Historien skulle duga som utgångspunkt för häftig action, men Tarek Saleh har gått i motsatt riktning och tillsammans med formgivaren Martin Hultman skapat en tecknad thriller som mest för tankarna till George Orwell och ”1984” […] Men det är inte historien som gör filmen värd att se. Mästerskapet sitter helt och hållet i stilen, animationen som – med utgångspunkt i fotomontage – arbetats fram under sex år håller högsta klass och säger mer än alla ord. Sällan har tristessen i övervakningssamhället lyst med glåmigare glans.[14]

Maria Dommelöf-Wik i Göteborgsposten konstaterade att Metropia var en mörk utopi, och gav den tre fyrar vilket hon motiverade som följande: ”Metropias manus är tänkvärt men ojämnt, och lider periodvis av förenklingar och brist på framåtrörelse. Visuellt däremot är Metropia snudd på fulländad med sin högst personliga och banbrytande animeringsteknik.”[15]

Svenska Dagbladets Hynek Pallas ansåg att filmen förtjänade en trea och skrev:

Metropia är på många sätt en udda film, något som inte bara beror på de snygga verklighetstrogna animationerna. Den är långsamt berättad, med en omsorgsfull fokusering på detaljer som tycks födda lika mycket ur en vilja att briljera som för att skapa stämning. […]Att använda tunnelbanans värld – troget återgivna stationer från Paris, Berlin och Köpenhamn – är dessutom ett bra grepp; som underjordiskt väsen gör den sig utmärkt i dystopier. Det stora problemet med Metropia är att karaktärerna, som i handlingen har ett myller av känslor, rent visuellt förblir uttryckslösa. […]Filmens kritik av Fästning Europa och ägarkoncentration är heller inte särskilt originell – porträtten av mäktiga konspirerande män är ibland så klichétyngd att den blir pinsam. Ingen orkar väl med ännu en illitterat Texasman? Men bevisligen är den osunda makt detta medför ständigt aktuell och värd att påminna om – vare sig det gäller tunnelbanedrift eller biografmonopol.[16]

I Sydsvenska Dagbladet gav Mattias Oscarsson Metropia en tvåa. Han tyckte att filmen hade varit lovande, men att förväntningar inte riktigt infriats: ”Det såg ju så lovande ut det här udda projektet, både på pappret och i trailern. […]Men när den inledande förtjusningen väl lagt sig blir det en ganska intetsägande resa. Formen är originell, men varken storyn eller upplägget.” Även Oscarsson anmärkte på vad han menade var bristfällig animation och otydligt budskap:

Karaktärerna är för stela och uttryckslösa för att vi riktigt ska tro på dem eller orka engagera oss i deras öde – det blir många pratande pappfigurer i halvfigur, om än i übercoola miljöer – men trots dessa brister måste man applådera teamet bakom ”Metropia” för att det genomfört detta vanvettigt ambitiösa projekt för bråkdelen av vad en Pixarfilm kostar. Här finns en stil och en ton som är värd att utforska vidare. […] Vad de egentligen vill med filmen är svårare att förstå – ”Metropia” är en grovt tillyxad civilsationskritik med satiriska slängar åt lite av varje: övervakningssamhället, EU och Schengen, hjärntvättande reklam och tv-underhållning, multinationella företag och miljöförstöring, utan att något spår förädlas eller att något väsentligt nytt sägs. […]Har vi sett det förut? Ja, det har vi. Det är bara att bocka av ingredienserna från valfri, långt bättre film, från listan ”dystopier vi minns” (”Metropolis”, ”1984”, ”Brazil”, ”Wall-E”, ”Blade Runner” etc etc).[17]

Filmen vann The Future Film Digitial Award på filmfestivalen i Venedig och har därutöver även belönats med pris för sin musik vid Stockholms filmfestival. [18]


[1] http://fredrikedin.wordpress.com/2009/12/04/metropias-undermedvetna-i-smutset/

[2] http://fredrikedin.wordpress.com/2009/12/07/metropias-undermedvetna-ii-diy-fra/

[3] http://fredrikedin.wordpress.com/2009/12/07/metropias-undermedvetna-ii-diy-fra/

[4] SDS 20090823 Marcus Joons

[5] SDS 20090823 Marcus Joons

[6] SDS 20090823 Marcus Joons

[7] 20091122 Expressen Jonas Holmberg http://www.expressen.se/kultur/1.1788482/metropia-stockholm-filmfestival

[8] http://fredrikedin.wordpress.com/2009/12/16/metropias-undermedvetna-iii-banrepubliken/

[9] ­­http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/venedig-gillar-svenska-metropia-1.916949

[10] http://www.sfi.se Metropia

[11] SVD 20090723 Emma Ågrahn

[12] DN 20080120 ”Storebror styr dig i Metropia”

[13] DN 20091127 Mårten Blomkvist http://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/metropia-1.1003008

[14] Expressen Bernt Eklund 20091126 http://www.expressen.se/noje/recensioner/film/1.1794171/metropia

[15] GP Maria Domellöf-Wik http://www.gp.se/kulturnoje/film/1.258670-metropia

[16] Svd Hynek Pallas 261109 http://www.svd.se/kulturnoje/film/bio/metropia-stamningen-kommer-smygande_3664945.svd

[17] SDS 271109 Mattias Oscarsson http://sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/film/filmrecensioner/article572555/Metropia.html

[18] SDS 090915; http://www.sfi.se Metropia

Den femte generationen december 22, 2009

Posted by Kim in Uncategorized.
add a comment

Jag har hittat ytterligare en svensk science fiction-serie, som jag inte har sett omnämnd varken här på bloggen eller annorstädes. 1986 kom Femte generationen, vilken regisserades av Colin Nutley, och handlade om en biologisk superdator på ett storsjukhus som på eget bevåg börjar manipulera med gravida kvinnors foster.

Läs mer här. (obs! spoilervarning)

Det är ju inte lite utan att jag undrar hur många andra serier det finns som kan sägas tillhöra science fiction. Jag vet åtminstone en som Metropias regissör Tarik Saleh snacka om i Kino för ett tag sedan, men som han inte mindes namnet på, eller hur det nu var.

***

Vad gäller uppsatsen så går det på rätt bra nu. Det enda som är lite bittert är att jag nog blir tvungen att stryka en del längre analyser jag hade tänkt att ha med, eftersom jag helt enkelt inte kommer få plats med dem.

Just nu fokuserar jag på att få in ett längre avsnitt om Metropia och skriva slutdiskussionen. Sen får jag se.

Kenny Starfighter (1997) och Kenny Begins (2009) december 18, 2009

Posted by Kim in Filmer.
add a comment

Det var ganska jobbigt att skriva om dessa bägge sci-fi-verk, mest eftersom det finns så oerhört många olika sätt att analysera en modernare film som Kenny Begins (de gamla dammiga SVT-produktioner som jag analyserar annars, och som ingen har sett på över tjugo år är ju normalt sett inte särskilt omskrivna om vi säger så).

Är fortfarande lite osäker på om jag går in lite för mycket på det här med filmens marknadsföring och produktplaceringar och det. Men det hör ju på sätt och vis ihop med mottagandet, och även lite om det som jag tänker orda om i slutdiskussionen, där jag för omväxlings skull tänkte snacka lite mer om sf ur en filmindustriell synpunkt.

***

Kenny Starfighter är en komediserie med dramainslag, som visades i sex halvtimmes långa avsnitt på SVT 1997. Den blev mycket uppskattad av tittarna, fick nästan omgående kultstatus och har därefter gått i repris ett antal gånger.[1]

Handlingen kretsar kring Kenny Starfighter (Johan Rheborg), en rymdhjälte som kommer till Jorden för att leta upp den ondskefulla Doktor Deo (Måns Westfeldt), eftersom denne hotar att förvandla alla planeter i galaxen till gigantiska roll on-kulor. För att klara detta får Kenny hjälp av fyra ungdomar från Jorden. Det är möjligtvis inte den mest seriöst menade handlingen någonsin, och mycket av humorn består i drifter med science fiction- och rymdfilmsklyschor, lite i samma anda som exempelvis Mel Brooks Star Wars-parodi Det våras för rymden.

Tolv år efter serien kom Kenny Begins (2009), en så kallad prequel till Kenny Starfighter, där vi får reda på hur Kenny – återigen spelad av Johan Rheborg – blev den rymdhjälte han är i tv-serien (hela prequel-greppet är naturlgtvis ytterligare en Star War-referens).  I filmen är han Galaxhjälteakademins minst begåvade elev, och riskerar bli frisör i familjens frisersalong om han inte klarar sin examen. För att undvika detta ger han sig ut på ett riktigt farligt och hjältemodigt äventyr, som leder till att han crashlandar på Jorden. Väl där får han hjälp av pubertetsoffret Pontus (Bill Skarsgård) som genom av en händelse fått både snygg yta och kraft efter att ha rört vid en grön kraftkristall.

Jag har valt att fokusera mottagandeanalysen på filmen, men ett par saker som har skrivits om serien i dagspressen är ändå värda att lyfta fram: I en förhandstitt i Dagens Nyheter beskrev Bertil Mollberger Kenny Starfighter som följande:

En sex avsnitt lång serie som i första hand verkar vara producerad för science fiction-frälsta killar i 13-årsåldern. […] Seriens tre manusförfattare Mats Lindberg, Pontus Löwenhielm och Carl Åstrand har alla ett förflutet i reklamens underbara värld, precis som huvudpersonen Johan Rheborg. Kenny Starfighter är därför till stor del en drift med reklamens språk, värderingar och uttryckssätt.

Lundberg Börjes omdöme i Expressen efter första avsnittet bestod i att serien var ”småkul med många passningar till genrens mest välkända storheter och oväntat lyckade effekter för att vara en svensk serie.” I början av 2009 blev serien kritiserad av Nina Björk för att cementera könsroller, en kritik som Johan Rheborg via en intervju i Svenska Dagbladet besvarade dels genom att påpeka att ”[m]an kan göra ett utdrag ur vad som helst och applicera vilket budskap man vill på det”, [2] dels med en uppmaning till Björk att se filmen (som då ännu inte kommit ut), vilken han hävdade inte innehöll några som helst dolda budskap, utan beskrev som ”en ren underhållningsfilm”.

Filmen fick genomgående ett mottagande som tycke att den var godkänd men inte mer än så. Jan-Olov Andersson i Aftonbladet gav den tre plus och skrev: ”Strunt samma i intrigen … det är de enskilda komiska galenskaperna som gör filmen.” Han hade även reservationer kring att han upplevde filmen som väl grabbig: ”Min 10-årige ”Star Wars”-älskande son har fått med mig på två förhandsvisningar. Hans betyg: Fem plus. För min nioåriga dotter var en visning mer än nog.”[3] I Expressen förärade Jenny Rickardson Kenny Begins med tre getingar: ”Man måste ge regissörerna cred för rolig fantasi, fina mekaniska effekter, en välarbetade huvudrollsfigur och ljuvliga biroller […]. Fast som långfilm blir Kenny tyvärr lite stolpig.”[4] Rickardsson sammanfattade sin recension som följande: ”Nog är ”Kenny Begins” underhållande. Men mest är det en stilistisk övning i praktisk återvinning och roliga idéer som andra framgångsrika reklamare kring 40 också kommer att älska.” Malena Janson recenserade filmen för Svenska Dagbladet och ansåg även hon att filmen förtjänade en trea i betyg: ”Kenny Begins är en helsmart film. Humorn är rolig för alla som sett otaliga superhjälte-, rymd- och high school-filmer då den nästan uteslutande bygger på fyndiga allusioner på dessa genrer.” Hon fortsatte däremot sedan, i ironiskt tonläge, med att rikta kritik mot filmens kommersiella sida:

Vidare har man på skickligast möjliga vis införlivat produktplaceringar så att de inte ska kunna anklagas för att utgöra reklam för barn eftersom detta är förbjudet i vårt land. Slutligen har man fått hjälp med lanseringen av alla tänkbara medier som gjort förhandsreklam i en omfattning som knappt står en amerikansk familjefilm efter. Det är imponerande. Och det är ungefär så långt från traditionell svensk barnfilm man kan komma.[5]

Jansons stora invändning mot filmen var dock, precis som i Jan-Olov Andersson recension, dess grabbighet: ”Kenny Starfighter är ingen barnfilm utan en barnfilm för vuxna pojkar.” Michael Tapper i Sydsvenskan gav också filmen en trea och skrev:

Tönthjälten har hängt med i svensk film sedan 1930-talet, men Johan Rheborgs intergalaktiska uppdatering för rymdåldern kan fortfarande krama en gnutta komiskt blod ur den korkade kraken. Stajlad som efter en kraschlandning i pojkrumsgarderoben, toppad med hockeyfrilla, XXL-jacketkronor och fönpistol, är han snarare ett barn av ”Kapten Zoom” och ”Liftarens guide till galaxen” än av ”Star Wars”. […] I stället för oooh och aaah inför bländande visuella effekter i blankpolerade high tech-världar är det suck och skratt till billig rekvisita, teatralt skådespeleri och havererade genreklichéer man vill åt.[6]

Dagens Nyheters Helena Lindbland belönade ävenledes hon filmen med en trea och menade att rekvisitan och designen höll hög klass, men att tempot sackade ibland:

Party för alla Percy Nilegård och ”Star wars”-älskande fyrtioplussare: Kenny Starfighter är tillbaka med glimmande lösgom, vitblond Runar-frisyr och hårtorkslaserpistoler. Och för deras/våra barn, ska tilläggas. Tränade som de är från dagis i sopsortering, återvinning och allmänt miljötänk måste hela det retroinfluerade, vardagsnära design- och rekvisitakonceptet kännas verkligt familjärt.  […] Tempot håller kanske inte hela vägen och det finns stunder när dialogen knappast är knivskarp, men det kompenseras generöst av scener där alla inblandade komiker får fritt spelrum, som till exempel på frisörsalongen där Johan Rheborg och Björn Gustafsson kör ett nummer där den fysiska komiken och den komiska tajmningen är av högsta klass.[7]

När Bertil Mollberg skrev om serien menade han att den var en drift med reklamvärlden. Vissa som recenserade filmen tog också fasta på att Carl Åstrand och Mats Lindberg (manus och regi) samt Lars Johansson (manus) till vardags gör reklamfilm, men ur en mer negativt laddad synpunkt. Oavsett vad man anser om reklam och reklam till barn så är anklagelserna dock inte grundlösa. Kenny Begins innehåller produktplaceringar av mer eller mindre subtil karaktär, och man har dessutom ingått i olika typer av samarbeten, bland annat med Scandic Hotels och Stadsmuseet.[8] I mottagandet är det därtill värt att notera att det finns antydningar till filmideologiska uppfattningar som nedvärderar lättsammare science fiction som något som bara angår yngre och äldre pojkar.

Kenny Begins genretillhörighet är inte entydig. Rymdtemat och de otaliga beröringspunkterna med oerhört kända amerikanska sf-filmer gör filmen oundvikligen till en form av science fiction, eller åtminstone en science fiction-parodi. Men i sitt innehåll är den först och främst en actionspäckad familjekomedi. Något som visas inte minst av recensenternas utlåtanden om filmens komiska värde, och det faktum att skådespelarlistan inkluderar en mängd kända svenska komiker, som Johan Rheborg, Björn Gustavsson, Sissela Kyle, och Johan Glans. De tre sistnämnda är dessutom ganska framträdande i filmens trailer, trots att de inte dyker upp särskilt mycket i själva filmen.[9] Syftet med det var otvivelaktligen att locka besökare, då komedifilm med kända komiker är ett relativt säkert kort på svenska biografer.

Alla dessa olika marknadsföringstricks behövdes hur som helst förmodligen, då Kenny Begins med sin 34-miljonersbudegt är en av de dyraste svenska filmsatsningarna någonsin.[10]. Cirka 110 000 människor såg filmen på landets biografer, och den spelade därmed in ungefär 9,5 miljon den vägen.[11] Hur mycket intäkter filmen har och kommer få in på DVD-försäljning, produktplaceringar och dylikt är dock oklart, så det är svårt att sluta sig till huruvida den var ett ekonomiskt bakslag eller inte.


[1] ”Med hårtorken som rymdvapen” http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/med-hartorken-som-rymdvapen-1.826554

[2] Svd 090316 http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/genuskritik-mot-kenny-starfighter_2603343.svd; DN 090130

[3] Aftonbladet Jan-Olov Andersson 090325; http://wwwc.aftonbladet.se/puls/film/recension/0,1300,2000057413,00.html

[4] Expressen Jenny Rickardsson 090324; http://www.expressen.se/noje/recensioner/film/1.1509047/kenny-begins-kul-men-stolpigt

[5] Svd Malena Janson 090325; http://www.svd.se/kulturnoje/film/kenny-begins-en-film-for-forvuxna-barn_2644617.svd

[6] Sydsvenskan Michael Tapper 090325; http://sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/film/filmrecensioner/article421699/Kenny-Begins.html

[7] Dagens Nyheter Helena Lindblad 090325

[8] http://www.stadsmuseum.stockholm.se/museet.php?artikel=134&sprak=svenska; http://www.dagensmedia.se/nyheter/article18829.ece

[9] Trailer Kenny Begins http://www.youtube.com/watch?v=WYG0sSPVC5A

[10] http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/med-hartorken-som-rymdvapen-1.826554

[11] http://www.sfi.se/sv/statistik/

Sommarens tolv månader (1988) december 14, 2009

Posted by Kim in Filmer.
add a comment

Miljöpåverkan var ett mycket omdiskuterat ämne 1988. Miljöpartiet kom för första gången in i riksdagen, bland annat som en följd av algblomning i Östersjön, säldöd, avstängda badstränder och Tjernobyl-olyckan som hade inträffat två år tidigare. Och 1987 undertecknades dessutom montrealprotokollet, vilket syftade till att minska utsläppet av freoner för att ozonskiktet skulle kunna börja återhämta sig.

Diskussionen kring människans påverkan på naturen är en central del av Sommarens tolv månader (1988), en tv-filmproduktion från SVT Malmö, regisserad och skriven av Richard Hobert.

I en intervju som författaren till den här uppsatsen gjorde med Richard Hobert lyfte regissören fram den tidens miljöfrågor som viktiga faktorer bakom tillkomsten av Sommarens tolv månader.[1] Han har även i en annan, med filmen samtida intervju, uppmärksammat Sommarens tolv månaders nutidsrelevans:

Jag skrev Sommarens tolv månader som ett framtidsdrama, men under inspelnings gång kände vi alla, starkt, hur verkligheten kröp allt närmare filmens berättelse. Och när den nu visas, utspelar den sig inte längre i en nära framtid, utan i ett nästan nu.[2]

Filmen handlar om sex byggnadsarbetare som får en stor summa pengar för att utföra ett mycket gåtfullt arbete i ett försöksområde i ödemarken. De får inte lov att ställa några frågor, och ganska snart blir de varse om att den höga sekrettesen som omgärdar byggprojektet är allt annat än grundlös.

I Sommarens tolv månader finns det åtskilliga beståndsdelar som på olika sätt konnoterar science fiction. Handlingen kretsar kring en avskild plats med unika egenskaper, bland annat är det högsommar på platsen trots att det i övriga Sverige är mitt i kallaste vintern. Detta speciella område påminner starkt om den zon som figurerar i Andrei Tarkovskijs existentiella sf-film Stalker (1979). Även filmens övergripande tematik – miljöpåverkan och statlig övervakning och hemlighetsmakeri – är vanliga temata inom sf-film.  Att filmen saknar closure, och därmed lämnar många frågor och intrigtrådar öppna för tolkning och reflektion efter att den har slutat, är också något som är ganska typiskt för mer filosofisk, allvarligare science fiction.

I Sommarens tolv månader finns även en tematik av mer klassiskt svenskt socialrealistiskt snitt. Huvudpersonen Roger (Hans Mosesson) och hans bästa vän Lars (Göran Stangertz) brottas filmen igenom med skuldkänslor kring otillräcklighet, otrohet, och det faktum att de ständigt överger fru och barn hemma medan de är ute på äventyr. För Lars blir separationen från familjen till slut för mycket, och han försvinner spårlöst en kväll efter att han och Roger grälat om deras respektive framtidsplaner.

Filmen blev 1989 utvald till bästa långfilm både på Banffs Internationella TV-festival i Kanada och Salernos Internationella Filmfestival i Italien.[3] Dessutom var den nominerad som finalist i New Yorks Internationella Film & TV-festival i New York, och utvald och visad i New York World Television Festival.[4]

Dagspressens mottagande varierade, många tyckte att filmen var bra men kunde ha kortats något. En av de som tyckte att filmen var i längsta laget var Svenska dagbladets Lars Ring. I en övrigt positiv recension av filmen under rubriken ”Ett skrämmande budskap”, hävdade Ring att Hobert i sitt arbete förmodligen blivit inspirerad av Andrei Tarkovskij och Roy Bradbury (författare bakom kända sf-verk som Fahrenheit 451 och The Martian Chronicles).[5] Han kallade filmen för en ”framtidsskildring”, gjorde en jämförelse med Tarkovskijs Stalker och lyfte fram vad han ansåg var det underliggande budskapet: ”Hoberts film varnar för att rubba den ekologiska balansen, men är också en metafor för individens förhållande till storebror staten.” Berit Bergendahl hade också invändningar mot filmens längd och skrev i Göteborgsposten att: ”Jag tippar att många valde bort denna svarta framtidssaga bland annat för längdens skull.”[6] Hon ansåg att början var alltför mycket ”konstruktion och teater”, men att filmen sedan lyfte: ”Starkast var slutvinjetten med mammorna i vårsolen, en idyll bara på ytan. Där återgick teaterfrågan till verkligheten och påminde utan ord om Tjernobyl och våren i Gävletrakten den gången.” Lasse Persson i Expressen var mest negativ av alla: ”Må glömskan […] snabbt dölja den odrägligt långsamma berättartekniken i ”Sommarens tolv månader”. [… ] Synd på en bra idé och fint skådespeleri.”[7] I Sydsvenskan klagade Kaj Nohrberg på ett rörigt budskap men lovordade skådespelarinsatserna. Han sammanfattade filmen som följande: ”Ofullkomligt, men inte ointressant var det.”[8]

Väsentligt mer positiv var Jörgen Blom, som i Aftonbladet skrev en längre recension av filmen. Han var visserligen också skeptisk till budskapet vilket han beskrev som ”mycket otydligt, inget att ta på allvar, mer påklistrat än genomtänkt.”[9] Han fortsatte dock sedan: ”Men Hoberts kapacitet som författare och regissör av en både underhållande och lite kuslig film i science fiction-genren ska man ta på fullaste allvar.” Blom berömde Peter Fischers foto, skådespelarinsatserna, dialogen och konkluderade: ”En svensk TV-film som överglänser mycket av det bästa som görs internationellt i underhållningsbranschen. Visst kan man bli lycklig för mindre?”

Längst i sina hyllningar gick Sven E Olsson, som i en filmrecension i Arbetet kallade Sommarens tolv månader för årets bästa film och därtill yrkade på att den skulle ges en biografchans.

”Sommarens tolv månader” sätter vuxna och rundkantat fullgångna människor i frågeställningar som vi alla – efter Tjernobyl och sommarens havskatastrofer – har att ta ställning till. ”Sommarens tolv månader” har visserligen manusdrag av Tarkovskijs ”Stalker”, men det pekar också på hur högt Richard Hobert satt sina ambitioner.[10]

Hobert har själv hävdat att han innan filmens tillkomst aldrig sett Stalker, men han hade däremot bekant med samme regissörs Solaris (1972).[11] Och han hade förkovrat sig i mycket science fiction-litteratur genom åren, så han uteslöt inte att han hade läst Roadside Picnic (1972), en sf-kortroman av Arkady and Boris Strugatsky, vilken Stalker är delvis baserad på.

Det är intressant inte minst eftersom Sommarens tolv månader inte bara till innehållet påminner om Stalker. För även det långsamma, stämningsfulla och bildinriktade berättandet – som många kritiker störde sig på – är snarlikt det Tarkovskij använder sig av i sina filmer.

***

Kolla min gamla bloggpost om filmen för skärmdumpar och lite fler personliga reflektioner.


[1] Min intervju

[2] Citatet läses upp av hallåan som presenterar Sommarens tolv månader i det exemplar jag har sett från Svensk Mediadatabas. Originalkälla okänd.

[3] http://www.sfi.se Sommarens tolv månader

[4] Forskningsmaterial för Sommarens tolv månader, i författarens ägo

[5] Svd 251188 Lars Ring

[6] GP 251188 Berit Bergendahl

[7] Expressen 251188 Lasse Persson

[8] Sydsvenskan 251188 Kaj Nohrberg

[9] Aftonbladet 251188 Jörgen Blom

[10] Arbetet 881130 Sven E Olsson

[11] Min intervju

Ehm ja december 14, 2009

Posted by Kim in Uncategorized.
1 comment so far

Ibland hinner livet ifatt en lite. Men nu jäklar kör jag igång igen. Kommer börja dyka upp lite fler filmanalyser här inom kort, och någon gång i januari ska jag dessutom kunna presentera en helt klar C-uppsats för de som är intresserade. Förhoppningsvis 🙂